Oh, du ljuva ångest
ännu en gång har du hittat hit
Du omfamnar mig
och kväver mig sakta
Jag försöker ignorera dig
men du vet hur man gör
för att hitta min svagheter
Oh, du ljuva ångest,
ibland är du nästan min enda vän
När allt blir förpåtagligt kikar du in
i mina sprickor och skrattar
åt mitt patetsika jag
Och jag skrattar med,
för det gör man när
man inte vågar säga emot
Oh, du ljuva ångest,
du har dina skäl till att
inte lämna mig ensam
Oh, du ljuva ångest,
vem är du?
Ibland vill man bara dö. Ibland inser man att alla skulle klara sig mycket bätte utan mig för vad är jag jämfört med alla människor jag älskar och som älskar mig? - Ingenting
Bubblor
som spricker
om och om igen
Springer fortare än vinden
för att komma undan
men livet springer ifatt mig
gång på gång
Det finns tillfällen när minnen alltid dyker upp och jag vill skriva en metafor. En berättelse om mitt liv med andra namn och andra platser, men när jag tänker efter - var finns det intressanta i mitt liv?
Varje novell jag någonsin skrivit, varje dikt är en titt in i min själ, kodade mellan raderna.
Hm, tankar ni vet. De kommer ut i alla möjliga konstiga formationer av ord. Jag förstår dem inte ens själv
13 november 2010
Opersonlig.
Opersonliga rubriker
Opersonliga ord
Opersonlig musik
Opersonliga kläder
Opersonligt hår
Allt blir så opersonligt i våran strävan efter att passa in.
Konstigt
Gammalt
Det är allting på en sekund.
Det är livet och döden på en tråd.
När det blir för mycket i ryggsäcken,
sätt dig en stund och vila.
Andas.
Våga tänka och fundera.
Älska lite mer än vanligt.
Stanna upp och var dig själv för en minut.
Våga släppa kontrollen om dig själv.
Låt ingen annan styra dig.
Bara var.
Bara lev.
Bara älska.
Om du bara visste.
Du existerar, lika blå som alltid, lika oskyldig som alltid.
Det finns skuggor som aldrig försvinner
Det är lite som såren på dina armar.
Var är din nalle,
som du omfamnat alla gånger
du försöker stänga mig ute?
Det finns minnen som aldrig utplånas
Det är lite som göra någonting ogjort.
Var har du mamma,
som du alltid kommer springades till?
Du är ensam nu
Du har ingen annan än mig
Du kan dra rakbladen djupare,
men vi båda vet att jag kommer tillbaka
Du & Jag, vi är ETT
Du & Jag, vi är samma person
Isabell, sluta blunda.
Vi ska ta över världen, du & jag
Vi ska kämpa
Vi ska hata varandra tills vi dör
och tillslut kommer du älska mig,
för jag gjorde dig starkare.
Dikter små (eller ganska stora)
När dimman har lagt sig och daggen glittrar i morgonsolen,
Tårarna som hejdlöst rinner ner för kinderna
och gör den vita tröjan genomskinlig.
Under är du helt naken och minsta beröring får dig att rysa
Du är kall och gräset är fuktigt, precis som ditt hår.
Undrar om daggen i gräset egentligen är dina tårar.
Det skulle inte vara helt omöjligt.
En hand läggs på din axel och du vänder dig om.
Du ser ingen, men du vet att det var någon där
Likt dimman är personen försvunnen.
Likt ljuset när lågan släcks.
Likt dig när ångesten drar ner dig för djupt.
Försvunnen, blundar du.
Du är naken, exponerad för omvärlden.
Men om du visste hur instängd du är.
Skulle du öppna dig?
Vilsen och snubblande trevar jag i mörkret.
Letar efter ljusknappen.
Lyckan.
Tryggheten.
Men dom verkar vara som bortblåsta.
Som att försöka fånga ett papper när det blåser.
Nästan omöjligt.
Sprickorna i hjärtat blir bara större.
Jag försöker limma ihop det.
Men det håller inte länge.
Tillslut hittar ångesten mig.
Hur invirad under täcket jag än ligger, finner den mig alltid.
Och kväver mig.
Skapar tårar.
Skapar skrik.
Det går inte att kämpa emot.
Jag har försökt.
Men jag letar vidare.
Letar efter pappret som jag ser flyger iväg.
Naiv och dum,
gör jag det för hoppet.
Med tårarna som ni inte ser och hjärtat som är halvt,
gömmer jag mig under täcket och letar efter ett papper,
som flyger iväg.
Likt en idiot, springer jag på vägar som inte existerar.
Likgiltig men samtidigt sårad, stirrar jag i spegeln.
Försöker se, det som jag vill se.
Men det enda jag ser är tårarna ni inte ser.
Ärren.
Och tomheten.
Döden. Hemskt eller vackert?
Döden. Alla hamnar vi där någon gång och är det inte vi själva är det någon annan. Och de allra flesta, eller väldigt många har nog känt att dom vill dö. Försvinna. Sluta existera. Och det är fel, framförallt för barn och unga. Jag önskar jag kunde hjälpa dom som känner så för jag vet att jag vill ha hjälp de stunder man känner så.
Vill inte NI?
Konsten att...
Det var nån jävel som klaga på att bloggen var för bred. Sen klaga jag på att den inte var som jag ville. Men nu serrni, är den alldeles utmärkt. Älskar headern!
Konsten att kunna andas,
den föddes du med.
Konsten att kunna gråta,
den föddes du med.
Konsten att kunna skratta,
den föddes du med.
Konsten att kunna älska,
den föddes du med.
Men konsten att leva,
den måste du lära dig.
!
Jag skulle vilja bära alla era bördor så ni hade kunnat vara lyckliga. Men jag vet att jag inte kan det så därför säger jag inte hela sanningen. Det är för erat eget bästa.
I'm saving you from the thing that hurts the most and for that, you hate me.
Hellsongs – We're Not Gonna Take It
Att tro eller inte tro? Det är frågan idag (och igår)
Jag sjöng på den här låten häromdagen och då slog det mig verkligen:
Hur skulle vi reagera om Gud stod utanför våran dörr och visade oss att allt som vi inte vet om vi ska tro på eller inte är sant? Skulle vi börja skratta, gråta, smälla igen dörren i ansiktet på honom?
Jag är troende. Men jag har inte sett. Att tro handlar mycket om att tro utan att behöva se. Men om du nu som inte är troende, fick se att ALLTING var sant, skulle du vara tvungen att tro på det? Behöver man tro på det som man ser? Måste man tro på sanningen? Skulle alla vara kristna?
Jag undrar verkligen hur det skulle vara...
SKULLE NI TRO OM NI FICK SE ATT ALLT VAR SANT?
I wasn't born to make you happy. I was born because you were happy
som jag gjort så många gånger förr
Jag vill inte fejka några leenden för din skull,
lögner är för svaga människor
Jag vill inte vara som du,
då hade jag blivit det för längesen
Två små dikter...
Och när du ler så fint
mot mig
och torkar bort tårarna
och det är bara du och jag
och när du liksom
gör sådär speciellt
som bara du kan
och när jag ligger där igen
och du hjälper mig
så förstår jag inte hur
du kan vara så fin
som bara du är
och när jag säger
samma dumma saker till dig
om och om igen
förstår jag inte varför
du förlåter mig
(jag
är
inte
värd
det)
kanske du älskar mig
i alla fall
fast du bara finns
i mina
drömmar
när hon sträcker ut sin hand
och ber om hjälp
hjälper du henne då?
när hon tittar på dig
med sin sorgsna ögon
och ber dig att se henne
ser du henne då?
när hon står
där på bron
och tänker hoppa
stoppar du henne då?
när hon skriker ditt namn
när hon sliter i dig
när hon tittar dig stint in i ögonen
var det då du såg dig själv?
To dream is our most beautiful gift
Att drömma är den finaste gåvan vi har. Den förstör, gör oss arga och får oss att gråta. Men den får oss även att le, sätta upp mål, vara glada, försvinna ett tag från verkligheten. Om vi inte skulle ha drömmar skulle vi vara själlösa. Jag tror att drömmar definerar oss. Det är våra själar. Man kan veta allt om en person om man fick veta alla dens drömmar... Men det är ju bara vad jag tycker...
Vad tror ni jag drömmer om?
Jag tänker inte svara förens det är du som ringer
Jag hörde inte
när det ringde
Nej, jag lovar
jag hörde inte
(Eller kanske gjorde jag det)
Men det var fel person som ringde
Det var inte rätt
Det var inte d u
Och folk dom ringer
men jag fortsätter att inte svara
Och folk dom knackar
men jag fortsätter att inte släppa in
Och folk, dom ber om nyckeln
till mitt h j ä r t a
Och jag fortsätter svara att
den har du
Och jag vet inte när
du
tänkt lämna tillbaka
den
I'll wait for you
Drömmar
Isabell har tänkt
JO, som några av er vet, eller inte vet, så heter jag Isabell men kallas Issa av de allra flesta, såklart finns det undantag, det finns alltid undantag. Vissa kallar mig Bella, men jag föredrar Issa. Sen finns det även några som ska envisas med att kalla mig Isabell, fast jag har väl inte så mycket emot det egentligen... Men det hör inte till saken. Så, Issa. Där har ni delen till ISSAhs. Sen så heter jag Hauer i efternamn. Alltså H. Därav ISSAHs. Och ja, sen har vi s. ISSAHS.BLOGG.SE. Så egentligen är det väl: Issa Hs.blogg.se...
Jag vet att ni ville veta.... -.-
And when I die, there will be tears, and there will be joy
If you can't live forever,
will you take care of the days that been given to you?
If you can't have what you want,
will you be saticfied with what you get?
If you can't stay with the one you love,
will you stay with the one who loves you?
