Skrev denna novell 2008, skrev nyligen om den i skolan när vi skrev noveller. Är väldigt nöjd med denna. Fick ett grymt betyg också. Hehehehe
KOM IHÅG ATT DET ÄR ©COPYRIGHT PÅ DENNA! FRÅGA FÖRST!

*Trasig Systrar - del 1* av mig

Det är när du säger att jag inte älskar dig, som jag undrar om jag faktiskt gör det.
Det är när du skriker att jag inte bryr mig, att jag bara säger saker, men att jag inte menar dem, som jag vill ge upp hoppet om att du kommer må bra en dag. Men hoppet är det sista som lämnar människan.
Jag kan faktiskt inte förstå hur jag fortfarande kan älska dig efter allt det du skriker och säger till mig varje dag. Kanske är det för att jag vet att du inte menar det. Det är bara paniken och ångesten som blomstrar ut sina svarta onda blommor, som du beskriver det.

Hur underbart du än kan beskriva din ångest är den inte underbar. Du lider och du säger saker du inte menar. Du gör saker som du ångrar, men du fortsätter ändå.
Allt på grund av vattnet. Vattnet som slukade dig och sedan spottade upp dig igen som om du smakade illa, som om du inte var värd att drunkna. Men lillebror, han försvann och kom aldrig upp till ytan igen.
Det är därför du står där längst ut på bryggan och tittar på vattnet med en hatisk blick, samtidigt som du förundras av det.
Jag skäms över att jag vill knuffa i dig i vattnet på grund av den simpla anledningen att jag hatar att jag älskar dig. Jag vill göra det för att se om du är värd att drunkna. Jag vill bara se dig försvinna ner i djupet så att jag kan slippa alla dina bekymmer som dansar runt i mitt redan överfyllda huvud.
Men bara för någon minut, sen skulle vattnet spotta upp dig igen, precis som förra gången och allt skulle återgå till det normala. Förutom att lillebror inte skulle vara här. Det är ju därför du hatar vatten och har panik och ångest hela tiden.
Det är ju därför du säger att jag hatar dig.

*Jag är nog ifrån Mars* av: mig

”Du kan inte gå på vatten.” Du suckar åt min dumdristighet.
Så klart att jag kan. Jag kan allt. Jag är inte som alla andra. Jag är nog ifrån mars, eller kanske Jupiter. Från Jorden är jag nog inte ifrån i alla fall. Nej det är du som har fel.
Jag ger dig ett snett leende och du blir genast redo med att dra till med en dryg kommentar efter min som du tror ska komma. Men den kommer aldrig…
”Att gå på vatten är konst bara några få kan.” Svarar jag istället och du skakar på huvudet.
”Som Jesus menar du då eller?” Säger du ironiskt.
”Du har för lite tro på mig. Jag är ju från rymden minns du väl. Där kan alla gå på vatten och där kan alla flyga.” Du skakar återigen på huvudet åt min livliga fantasi. Men om du bara visste vad man kan göra i drömmarna. Om du bara vågade.

Jag springer längs stranden. Sanden är röd och jag har lite i min hand som jag låter sippra ut medans jag springer. Det blir ett rött dammoln efter mig där jag springer.
Jag sa ju att jag var ifrån mars.
Den röda solen går ner på den röda himlen och bildar ett härligt rött ljus. Jag skrattar. Jag är hemma.
Min vita klänning blir alldeles röd av allt damm ifrån den röda sanden.
Jag önskar du kunde vara här och göra mig sällskap. Men du vill inte. Nej, du kan inte och du vågar inte.
Här är allt så vackert att man nästan kan ta på det. Och jag gör det, nästan. För på mars kan man göra det mesta.
Jag bestämmer mig för att flyga och så gör jag det. Ja, på mars kan man göra det mesta.
Jag beundrar det vackra nedanför mig och andas djupa, långsamma andetag.
Jag blundar och ser dig framför mig. Du är lika vacker som det vackra nedanför mig.
Jag kommer närmare men ju närmare jag kommer desto mer försvinner du ifrån mig. Jag landar på den oändliga röda sandstranden och funderar på var du är. Efter ett tag kommer jag på att du inte kan vara här.
För det är nog så att jag inte kan gå på vatten. Men du har aldrig provat. Och när du provar så kommer du också komma till den oändligt röda sandstranden. Jag väntar här.