*Jag är nog ifrån Mars* av: mig

”Du kan inte gå på vatten.” Du suckar åt min dumdristighet.
Så klart att jag kan. Jag kan allt. Jag är inte som alla andra. Jag är nog ifrån mars, eller kanske Jupiter. Från Jorden är jag nog inte ifrån i alla fall. Nej det är du som har fel.
Jag ger dig ett snett leende och du blir genast redo med att dra till med en dryg kommentar efter min som du tror ska komma. Men den kommer aldrig…
”Att gå på vatten är konst bara några få kan.” Svarar jag istället och du skakar på huvudet.
”Som Jesus menar du då eller?” Säger du ironiskt.
”Du har för lite tro på mig. Jag är ju från rymden minns du väl. Där kan alla gå på vatten och där kan alla flyga.” Du skakar återigen på huvudet åt min livliga fantasi. Men om du bara visste vad man kan göra i drömmarna. Om du bara vågade.

Jag springer längs stranden. Sanden är röd och jag har lite i min hand som jag låter sippra ut medans jag springer. Det blir ett rött dammoln efter mig där jag springer.
Jag sa ju att jag var ifrån mars.
Den röda solen går ner på den röda himlen och bildar ett härligt rött ljus. Jag skrattar. Jag är hemma.
Min vita klänning blir alldeles röd av allt damm ifrån den röda sanden.
Jag önskar du kunde vara här och göra mig sällskap. Men du vill inte. Nej, du kan inte och du vågar inte.
Här är allt så vackert att man nästan kan ta på det. Och jag gör det, nästan. För på mars kan man göra det mesta.
Jag bestämmer mig för att flyga och så gör jag det. Ja, på mars kan man göra det mesta.
Jag beundrar det vackra nedanför mig och andas djupa, långsamma andetag.
Jag blundar och ser dig framför mig. Du är lika vacker som det vackra nedanför mig.
Jag kommer närmare men ju närmare jag kommer desto mer försvinner du ifrån mig. Jag landar på den oändliga röda sandstranden och funderar på var du är. Efter ett tag kommer jag på att du inte kan vara här.
För det är nog så att jag inte kan gå på vatten. Men du har aldrig provat. Och när du provar så kommer du också komma till den oändligt röda sandstranden. Jag väntar här.