Mitt huvud prängs snart i tusen bitar

Jag kvävs snart av min egen gråt

Jag trillar snart ner från sängkanten där jag sitter och gungar
(hoppas jag slår i mitt huvud och dör)

Jag har snart inget hår kvar så som jag sliter i det

Var är alla när man behöver dom?
Varför är det ingen som pratar med mig,
när jag behöver det som mest?
Det är som om ni vet att jag har såndär ångest igen,
och håller er borta.

- Jag vill inte ha hjälp
-Jag vill inte ha era löjliga kramar
(kramar botar inte ångest)

Jag vill att det ska vara nån jävel som läser mina tankar
Ska det vara så jävla svårt?



(kanske är det lika bra att ni inte bryr er för jag vet att ni ändå helst slipper mig när jag är sånhär)