Skulle gärna vilja ha konstruktiv kritik på de här dikterna, några av er har säkert läst dem förut..

När dimman har lagt sig och daggen glittrar i morgonsolen,

Tårarna som hejdlöst rinner ner för kinderna
och gör den vita tröjan genomskinlig.
Under är du helt naken och minsta beröring får dig att rysa
Du är kall och gräset är fuktigt, precis som ditt hår.
Undrar om daggen i gräset egentligen är dina tårar.
Det skulle inte vara helt omöjligt.
En hand läggs på din axel och du vänder dig om.
Du ser ingen, men du vet att det var någon där
Likt dimman är personen försvunnen.
Likt ljuset när lågan släcks.
Likt dig när ångesten drar ner dig för djupt.
Försvunnen, blundar du.
Du är naken, exponerad för omvärlden.
Men om du visste hur instängd du är.

Skulle du öppna dig?

---

Vilsen och snubblande trevar jag i mörkret.
Letar efter ljusknappen.
Lyckan.
Tryggheten.
Men dom verkar vara som bortblåsta.
Som att försöka fånga ett papper när det blåser.
Nästan omöjligt.
Sprickorna i hjärtat blir bara större.
Jag försöker limma ihop det.
Men det håller inte länge.
Tillslut hittar ångesten mig.
Hur invirad under täcket jag än ligger, finner den mig alltid.
Och kväver mig.
Skapar tårar.
Skapar skrik.
Det går inte att kämpa emot.
Jag har försökt.
Men jag letar vidare.
Letar efter pappret som jag ser flyger iväg.
Naiv och dum,
gör jag det för hoppet.
Med tårarna som ni inte ser och hjärtat som är halvt,
gömmer jag mig under täcket och letar efter ett papper,
som flyger iväg.
Likt en idiot, springer jag på vägar som inte existerar.
Likgiltig men samtidigt sårad, stirrar jag i spegeln.
Försöker se, det som jag vill se.
Men det enda jag ser är tårarna ni inte ser.
Ärren.
Och tomheten.